Åååh, jag är så nervös att jag skulle kunna lipa!
Det känns verkligen att min utbrändhet sitter kvar..
Vad som är normala dagar för andra, är ett rent helvete för mig.
Min mage gör uppror och jag kan inte tänka på annat.
Liksom, jag ska på ett möte på af imorgon som är klockan 10.
Det ska bara ta 20 minuter - Men jag blir endå nervös!
VARFÖR?

Jag vet ju om att det inte finns ett skit att noja över.
Men kanske är det för att jag vet att det är ett par saker jag ska göra imorgon,
och jag är inte vad vid det. Känns läskigt på något sätt.
Men det blir liksom att jag planerar dagarna in i minsta detalj, vilket gör
att det här mötet förstör hela min dag på något sätt! För jag kan inte
tänka på annat. Så förbuskat svårt att förklara för någon som inte
varit i samma sits som mig.

Det är kanske för att det är så många moment:
Ställa klockan, gå upp. Välja kläder, göra mig iordning. Göra frukost.
Ta cykeln ner och infinna mig i tid. Efteråt ska jag besöka Försäkringskassan
då jag ska ansöka om bostadsbidrag. Hem till mamma, ringa Thomas som ska
skriva under som borgensman på min nya lägenhet. Sen vidare till stan
då jag ska införskaffa mig det som behövs inför träffen med tjejerna.

Sen ska jag se till att komma hem till mig i tid igen, för då ska jag duscha,
sminka mig, välja kläder - igen. Sen passa tågtiden. Kan inte slappna av då heller!
För jag ska gå upp 6 imorgonbitti eftersom vi ska till Ullared. Samma procedur igen -
Se till att inte försova mig, förhoppningsvis har jag kunnat somna och inte legat uppe
till 5 på morgonen. Välja kläder, göra frukost.

För mig som är van vid att kunna sova bort hela dagarna är det här en hel utmaning!
I 2 års tid har jag inte kunnat ta på mig något, eftersom jag vet att jag blir såhär stissig.
Och det FINNS INGEN ANLEDNING!

Så sjukt att jag vet om det, men kan inte råför att få ont i magen.
Hatar det här. Hatar mig själv. Ibland.