Fick ett tråkigt besked förut.
Min första riktiga kärlek berättade för mig att hans farfar har dött.
Så fruktansvärt tråkigt.

Jag är så glad över att jag fick träffa honom.
Jag var det första "fruntimmret" som mitt ex hade släpat med sig hem till dom. Han gav mig en stor kram och tyckte att det var "så roligt, så roligt" och hälsade mig välkommen till familjen. Det var dagen efter min student. Jag hade sovit över hos mitt ex, så jag hade på mig en fin turkosblå klänning. Kände mig väldigt uppklädd, för visiten hade inte varit planerad.

Vi drack kaffe och farfar pratade på om allt mellan himmel och jord, och frågade om skolgång och alltihop.
Det var en häftig farfar. Han var 96 år och hade varit gift i 70 år med sin fru, mitt ex farmor. Dom bodde kvar i samma hus, helt själva. Det är beundransvärt. Farmor är också över 90. Han golfade fortfarande och levde livet.

Jag är så glad att jag fick träffa honom.
Och att han fick vara med om att han fick träffa sitt barnbarns första tjej.

Vila i frid, fina människa.